Yooshiin

Jag står fortfarande i stadiet "När jag blir stor så ska jag bli.."
Kan bero på att jag har superångest inför att bli gammal,
men det kan också bero på att jag helt enkelt inte kommit på min "livsuppgift" än.
Och JA, ja jag tror att alla är menade att ha en..
Frågan är dock, vad är den?
Och hur ska jag någonsin kunna komma på vad den är?

Jahapp, då står man här med en treårig kockutbildning,
(som jag absolut aldrig någonsin kommer ångra att jag genomgått..)
och har helt enkelt insett att det kommer antagligen aldrig ge maj det jag suktar efter..
Vilket är känslan av att kunna hjälpa någon..
Fine, ja jag ger folk mat som inte kan laga mat själva lr som är helt enkelt för lata för att laga den själv..
Men det är inte NOG!
Jag lever totalt på känslan av att få andra att må bra.. Utan det skulle jag gå under.
Om det så bara handlar om att betala stackars lillkillens bussbiljett
som han själv inte hade råd med, lr lista ut hur man övervinner världssvälten.. Ja ni fattar..
Oändligt med saker man vill kunna uppnå.
Jag vill bara hjälpa folk.. Hur svårt ska det behöva vara för att få göra det?

Så nej, jag vet inte vad jag är ämnad för att göra.
Men dock vet jag vad jag blir lycklig av..
Känslan.. Känslan av att veta att idag.. idag, imorgon och alla dagar framöver..
Så hjälper du någon som minst anat att just hon/han förtjänat det.


"Ett léende om dagen, är bra för magen"


Tänk att kunna ge någon ett léende för livet..
DET, kallar jag lyckorus till max!

:)